Kommer jag är syskon

Grundskolan lämnad helt i sticket av regeringen under coronakrisen. Lärare förtidspensionerar sig för att slippa smittan.

2020.11.23 08:04 svenskaknugensbarn Grundskolan lämnad helt i sticket av regeringen under coronakrisen. Lärare förtidspensionerar sig för att slippa smittan.

Som ni vet så ska man vara hemma ifall man har någon i hemmet med konstaterad covid-19 och man kan t.om få smittbärarpenning.
Men av någon anledning så kastas denna regel rakt ut ur fönstret när det gäller förskole samt grundskolebarn. så här står det t.ex på folkhälsomyndighetens hemsida.
"...Om en vårdnadshavare har konstaterad eller misstänkt covid-19, kan vårdnadshavaren transportera, hämta och lämna sina barn i skolan..."
Inte bara är det nog med att barnen får gå till skolan och möjligtvis smitta andra barn som tar med smittan hem samt personal som ofta är i övre 50-60 års åldern, utan vårdnadshavaren som är konstaterat smittad får även transportera barnet till skolan...
Känner flera lärare som konstaterat att de kommer lämna yrket nu till jul och förtidspensionera sig för att de inte vågar jobba i skolan längre, regeringen har lämnat lärare i grundskolan totalt i sticket och verkar bara vara fokuserade på gymnasieskolorna. Detta kommer ytterligare spä på lärarbristen i Sverige.
Tycker det är sjukt att detta inte tas upp mer i media, det är en så enkel sak att ändra på som gäller alla andra åldrar redan och skulle leda till större trygghet för lärare. Bara för att barn drabbas lindrigt så gäller inte samma för lärarna som är mycket äldre.. bara på skolan jag jobbar på så är det konstant 1-3 barn i varje klass med föräldrar eller syskon med konstaterad covid hemma.
Varför tas detta inte upp i den politiska debatten? har folk bara glömt bort det? vet ingen om det? eller är det kontroversiellt och isf varför?
edit: eftersom det råder missförstånd i kommentarerna vill jag påpeka att jag inte vill att grundskolorna stängs. Bara att barn med smitta i hemmet precis som vuxna bör stanna hemma tills det är över
submitted by svenskaknugensbarn to svenskpolitik [link] [comments]


2020.11.10 11:34 mumzel Hej! Tips på CSN i kombination med Aktiers?

Hej! Fribeloppet ryker nu inför nästa år kring CSN.
Är det inte bäst att föra över sina aktiers till sin föräldrar eller syskon? Vad är eran tankar kring där? Jag är ganska osäker kring hur man beräknar inkomsten kring aktiers på ISK gällande CSN. Mina deltidsjobb görs så att jag är redan på gränsen kring fribeloppet :/
Vad tycker ni man borde bäst göra?
EDIT: Gällande hur CSN kontrollerar ens inkomst berors på schablonintäkten som man får på sina aktiers. Det är betydligt mindre än om man skulle öppna ett vanligt aktiekonto då CSN kollar bara på försäljning. Om du vill göra en uppskattning på hur mycket schablonintäkt du kommer att ha på dina aktiers kan du se här: https://www.skatteverket.se/privat/skattevardepappeinvesteringssparkontoisk/raknautschablonintakt.4.7eada0316ed67d72823b57.html
Kommer förmodligen lägga över mina framtida investeringar hos min bror då jag vill göra det simpelt för mig själv så att jag inte råkar gå över fribeloppet. Mina nuvarande aktiers utgör ca 3000-4000 kr (detta är räknad inför 2021 och är en uppskattning) i schablonintäkt per år, så ser jag det som bara en enkelhet att ha dem kvar hos mig, än så länge. Men mina framtida inkomster går åt min bror!
submitted by mumzel to PrivatEkonomi [link] [comments]


2020.10.23 20:23 Lullla Letar namn på ett barnprogram

Jag har letat efter namnet på en serie/film/kortfilm med vad jag tror är Lena Nyman. Tror den är från 80, 90 eller 00-talet.
Jag kan inte svära på att det är Lena Nyman men jag tror det.
Den utspelade sig i ett slott där två syskon, en pojke och en flicka, går in och träffar på Lena Nymans karaktär. Hon är klädd i gammeldags kläder och en av ungarna råkar peta på en riddare som står i korridoren och då öppnas en lönndörr och Lena Nymans hund kommer springande och hon säger att den har suttit där i flera hundra år. Vad jag kommer ihåg var hon och hunden alltså spöken.
Jag har googlat och frågat runt i flera år och ingen känner igen den eller kommer ihåg den och jag håller på att bli tokig.
Är det någon här som vet vad jag pratar om?
submitted by Lullla to sweden [link] [comments]


2020.08.16 10:58 FthatDepression Högkänslig Personlighet, anledningen till min psykiska ohälsa idag?

Hej!
Som vanligt har timmar spenderats framför Google letandes efter svar på vad jag lider av för psykisk ohälsa/personlighetsstörningar osv.
Idag fann jag något som någon aldrig nämnt eller som jag någonsin aldrig hört talas om.
Högkänslig Personlighet (HSP) / Högkänslig Sensationssökande Personlighet
Tror äntligen jag funnit grunden till mig själv och fått svar varför jag var som jag var under min ungdom. Precis allt stämde in.
Men saken är den att för fem år sen kändes det som jag förlorade stora delar denna känsligheten i mig. Det var när jag hamnade i min första depression, eller som jag i alla fall antar var depression. Kan även ha varit utmattningssyndrom/depression, som jag tog valet att hoppa av skolan. Idag vet jag med säkerhet att jag lider av ständiga måttliga/svåra depressioner och haft det återkommande i fem år.
Tog hjälp första gången för ett år sen, men har dessvärre inte kommit någon vart. Inne på tredje SSRIn nu efter ett ett 6 mån uppehåll ifrån SNRI. Kände inte igen mig själv alls på SNRI, var väldigt apatisk. Medan min första SSRI ledde till suicidförsök.
Har som sagt hela tiden letat ifall jag kanske är Bipolär, ADD, Aspbergers, EIPS, PPD, FPD och annat. Men det kan helt enkelt vara så att jag bara ”lider” av HSP och det som förändrat mig mycket är dessa depressioner, men tror även min uppväxt spelar in stora delar.
Är det någon här som fått bekräftat att de är en HSP? Det är ju ingen diagnos, utan mer en personlighet. Men en läkare kanske kan säga att man har det ändå.
Skulle verkligen vilja veta hur någon med HSP förändrats vid ångest/depression. För jag känner inte igen mig själv alls längre. Kan man ens vara elak? Jag slängde mina föräldrar, bad de fara och flyga, inte talat med dem på flera månader. Även tagit avstånd mycket ifrån mina syskon och övrig familj, inte helt ut dock, men är mest telefonkontakt via sms/snap till och från. Skamkänslorna tar över tror det är därför jag ej vågar träffa dem.
Har förlorat nästintill alla mina vänner, då jag levt väldigt isolerat de här åren. Missade ju även studenten och allt däremellan, klart det sätter sina spår framförallt när man är så grovt deprimerad och förvirrad jag faktiskt är.
Kan man förlora sin ”HSP”? Som i mitt fall, efter mitt suicidförsök blev jag väldigt personlighets förändrad, mer än jag jag blivit pga depressionen. Väldigt likgiltig, impulsiv och har inte alls samma konsekvenstänk som jag hade under min uppväxt. Började även bruka mycket cannabis här och brukat lite blandat till och från, men rökte cannabis i ca 7-8 månader dagligen. Dumt? Kanske. Det gav mig lycka, tog bort all ångest och jag fick lättare för att ta hand om min hygien, städning hemma men även matlagning. Men blev ju inte den människan jag alltid varit innan mina depressioner. Sen är det ju inte accepterat att röka i Sverige och jag vill vara nykter, må bra och se en framtid igen. Att bruka droger som jag gjort gav mig också mycket skam, de få jag har kvar som jag träffar nån gång då å då vet om mitt bruk. Men känns mer som de började stämpla mig som någon luffig pundare.
Tror mycket av min depression handlar om att jag behöver få svar, jag visste alltid att jag ofta tänkte annorlunda när jag växte upp. Reagerade ofta på hur andra kunde uttrycka sig när andra var ledsna och sånt där, sen vet jag att jag ofta blev kallad ”känslig” av min familj, kan ju vara förklaringen nu. Vet också att när jag älskar någon, så älskar jag någon. Är väl typ omöjligt för en HSP att vara otrogen, vilket definitivt är mitt fall. Också en sådan sak jag aldrig kommer att förstå hur man kan vara det. Kan liksom inte hitta svaret till det.
En ganska förvirrad text, är ganska tankspridd och tänker mycket. Men skulle vara skönt ifall någon vet att det har HSP och som ”gärna” haft problem med psykisk ohälsa kan dela med sig.
Må väl.
submitted by FthatDepression to sweden [link] [comments]


2020.03.13 12:14 My_Gawd Hjälp mig hitta min favorit bok som barn

Jag minns inte vad den heter och har försökt googla den flera gånger men inget kommer upp. Jag minns att den var väldigt skum och skulle vilja få en chans att läsa den igen, så om någon kunde hjälpa mig hitta vad den heter så skulle jag bli väldigt glad.
Här är vad jag minns:
Tyvärr är det allt jag minns och det är synd att jag inte minns mer. Snälla berätta även om det bara stämmer in på en av sakerna eftersom mitt minne kan vara lite krassligt.
submitted by My_Gawd to sweden [link] [comments]


2019.12.09 21:06 getmebackhome Jag vill komma hem

Hejsan! Så jag har redan sagt detta på LegalAdviceEurope men kan ju alltid pröva här oxå. (TLDR på botten)
Så för 2 år sedan (sommaren 2018) så flyttade jag, min syster, min bror och mina föräldrar till USA. Samma sommar som vi flyttade så åkte min syster hem igen, och sommaren efter det (2019) så flyttade min bror oxå hem till Sverige.
Tanken var att hela familjen skulle bo i USA i 2 år tillsammans (så flytta hem sommaren 2020) Även om mina syskon just nu bor i Sverige så säger mina föräldrar att de vill stanna minst ett halvår i USA, men det vill inte jag eftersom jag kommer behöva gå om ett år på gymnasiet + att jag vill hem
Sååå min fråga är nu om det är möjligt att jag som INTE är 18 än kan flytta hem till Sverige och bo i ungefär 6 månader med min syrra som är 23, min bror som är 20 och min syrras PV som är 27 år
Finns det några lagar som säger att jag måste bo med mina föräldrar eller kan jag bo med mina syskon som båda är över 18 år?
TLDR: Bor i USA men vill flytta hem till Sverige, mina föräldrar vill dock stanna i Amerika. Så undrar om jag kan laglig flytta hem och bo i typ 6 månader hos mina syskon som båda är över 18 år.
submitted by getmebackhome to sweden [link] [comments]


2019.11.10 18:40 Nacke [Seriös] På riktigt, vad kan man göra? Börjar bli bekymrad.

Jag börjar bli väldigt bekymrad. Varje dag läser man om bombdåd och skjutningar och diverse övergrepp. För inte så länge sen var det pappan som med sin dotter vid sin sida blev överfallen av ett ungdomsgäng vid en majbrasa. Här om natten var det en ung kvinna vid en busshållplats som blev brutalt misshandlad och nu ligger hon potentiellt inför döden. Förövaren snodde inte ens något. Det var ren och skär misshandel, inget annat.
Jag har syskon som precis börjat flytta hemifrån och en flickvän jag älskar så otroligt mycket. Jag vill inte att något ska hända dem men otryggheten ökar och jag känner mig så extremt maktlös inför detta. Ingenting får hända dem, och mitt hjärta går ut för alla offer som drabbats.
Inget tyder på att det kommer bli bättre och jag har noll förtroende för våra politiker och regeringen. Allt dom gör är att gnälla om fritidsgårdar och hårdare tag men inget händer. Vi har dessutom inte möjlighet att skydda oss själva i detta landet eftersom vårat system bygger på ett våldskapital som löser den biten, men som uppenbarligen i dagsläget inte räcker till.
Hur hanterar ni detta? Tänk om nästa överfall är på någon ni älskar? Tänk om det som inte får hända faktiskt händer? Hur resonerar ni kring detta? Börjar ni också bli oroliga eller hur gör ni? Vi kommer inte i denna tråd kunna lösa alla problem Sverige står inför. Jag hoppades bara på att kunna ventilera hur jag känner och höra lite vad ni tänker.
Tack för att du läste.
edit: Tänker tillägga att jag personligen inte är minsta orolig för att vara ute om nätterna osv. Jag känner mig personligen ganska trygg. Det jag nojjar lite över är att något ska hända min flickvän eller någon annan jag bryr mig mycket om när jag inte är där. Men tänker att det inte hjälper att nojja över vad man inte kan rå över.
submitted by Nacke to sweden [link] [comments]


2019.10.21 07:41 headhunglow Problem med romer

Jag sitter i en knivig sits och undrar om ni har några tips... Jag bor i ett litet samhälle på typ 800 invånare. På min gata bor en familj med romer. De har flera barn som alltid leker ensamma utomhus. Jag misstänker att de bott i Sverige ganska länge då alla barnen pratar ganska bra svenska. Alla går i skolan i byn. Nu har det yngsta barnet, en tjej på fem år, blivit kompis med min dotter. Hon och hennes systrar kommer ibland och knackar på och vill leka.
So far so good. Problemet är, jag vet inte hur jag ska säga det... men de bekräftar alla fördomar man har om romer. De ljuger hela tiden. Tjejen ljög första gången jag frågade vad hon hette, hur gammal hon var, hur många syskon de är osv osv... De ber hela tiden om grejer. De ber om mat, de vill låna grejer (cyklar, leksaker, kläder). Det finns en sida av mig som bara vill att de ska låta oss vara ifred. Samtidigt så ser jag hur illa de behandlas. De leker alltid ensamma. De har aldrig vettiga kläder på sig. Samtidigt så finns det en sida av mig som bara vill ta hand om den minsta tjejen. Hon är bara fem och det är inte hennes fel att hennes föräldrar är dumma i huvet.
Nån som har liknande erfarenheter? Finns det nåt man kan göra, eller är de här barnen dömda på förhand?
submitted by headhunglow to sweden [link] [comments]


2019.09.15 16:23 HannahAurora Snälla hjälp mig hitta 6 barnprogram jag inte minns namnen på!

Hej allihop. Just nu letar jag efter ett antal program som jag såg på Barnkanalen när jag var liten, men jag kommer inte ihåg vad de hette. Jag har sökt igenom nätet utan tur, så kan nån här hjälpa mig identifiera dem? Jag föddes 1998 så de här programmen sändes förmodligen under de tidigaste 2000-åren, alltså mellan 1998-2009, skulle jag säga. Men kan lika väl vara efter 2009.
  1. Barn gör inbrott Två barn, förmodligen syskon, som gör inbrott. Vet inte varför men de hade nog nån bra anledning. I slutet minns jag att deras mormofarmor lyssnade på nyheter på radion och hörde om nåt inbrott, och då frågade hon oroligt barnens mamma om barnen var hemma. ---------------------------------------------------------------------
  2. Utländsk kille som bor i Sverige, sabbar sin brorsas läxa och har pizzatävling med en tant i rullstol. En utländs kille bodde i Sverige med sin familj och man fick följa hans vardag. (det var inte Habib). Han hade förmodligen flyttat från sitt hemland till Sverige men om det verkligen hände tror jag inte man fick se det i nåt avsnitt. Man fick säkert se hela hans familj, men jag minns bara att han hade en storebror. I ett avsnitt tog han sig in på sin storebrosars dator och ändrade hans hemläxa. Han bytte typ ut varje "och" till "prutt" elr nåt sådant (kan inte minnas exakt). Och sen så träffade han en kompis, en äldre kvinna som satt i sån där automatisk rullstol. Vet inte varför dock. De hade pizzatävling på en lokal pizzeria, den som äter mest vinner då. Minns inte vem som vann men det va bara de som tävlade. Efteråt så stötte han på sin brosa som va väldigt arg över läxan, men innan han hann skälla ut sin lillebror spydde han (lillebrorn) för han åt alldeles för mycket pizza. Storebrosarn tyckte synd om honom och tog kort och gott hem honom utan att skälla mer. Det är allt jag minns. ---------------------------------------------------------------------
  3. Liten tjej med en förälder i Sverige och en i "Vetlanda" I början av programmet introducerade den här lilla flickan sig själv och det sista hon sa innan programmet började var "Min mamma bor i Sverige och min pappa bor i Vetlanda, och just nu bor jag här." Fast Vetlanda verkade som ett helt annat land än Sverige... ???? Jag minns att man fick se "Vetlanda" nån gång när hin var där och de såg typ kinesiskt ut. Om jag inte misminner så KAN pappan har haft en cykel med en vagn där bak. Nåt sånt finns ju i Kina. 🤔 ---------------------------------------------------------------------
  4. Pojke ger tjej puss på födelsedagsfest. Det här var inget riktig barnprogram, utan mer som en långfilm. Barnen var väl 7-11 år gissar jag. Kanske barndokumentären, fast det var inte på svenska. Norska eller danska, nåt utav de. En kille träffar en tjej, och blir kär i henne. Minns ej om de blev kompisar eller om han var för blyg, men han försökte komma på en bra födelsedagspresent till hennes födelsedag. På hennes födelsedagsfest, gick han fram till henne och gav henne en puss. Sen sa han grattis på födelsedagen och väntade på svar. Hon var förvånad, och alla andra stannade upp och såg på. Sen log hon, och de andra gästerna applåderade och festen fortsatte. Vet inte om de blev ihop eller vad de gjorde sen. ---------------------------------------------------------------------
  5. Liten flicka kidnappat av troll lär dem läsa Det här är jag säker på att det var en långfilm, och den sändes för många år sen. Det visades liksom i 2D tror jag. En liten flicka, småbarn, blev tagen av troll som bodde i tunnlaen grotta under marken. Vet inte vad de ville men de hade nog tänkt äta henne elr nåt sånt, fast hon var aldrig riktigt rädd för trollen. Men de blev vänner med henne och hon hade nyligen lärt sig läsa, så hon lärde dem läsa. Och efter ett tag så släppte de henne eller tog hem henne. Det är tyvärr allt jag minns. ---------------------------------------------------------------------
  6. Lila sjuk drake barnprogram Jag letar efter ett annat barnprogram också. Jag minns inte allt, men det handade i stort sett om en drake som bodde hos en familj. Den var tam, inte vild, och jag tror den var lila men jag är inte helt säker. I alla fall, i ett avsnitt så var draken sjuk, så de två barnen som också bodde där krympte sig på nåt sätt och gick in i drakens kropp för att ta itu med viruset/bakterien. Jag minns vagt att de av misstag hamnade i drakens mage först, de skulle till nån annan kroppsdel. De hade en karta över drakens kropp och de hade hållt den upp oc hner, och därför kom de fel. Men de vände, och till slut hittade det viruset/bakterien och tog itu med det och botade draken. Hur de tog itu med det, minns jag inte. Men antingen övertalade de eller så tvingade de väl viruset att lämna drakens kropp. Har inte hittat det ännu, men de barnprogram med drakar som jag har kommit på med hitills är: Draken Lilla blå draken Riddare Micke Jane och draken Florries drakar Draken Digby Doktor Mcstuffins Bumbibjörnarna (olika drakar förekom då och då) & (Bolibompa) Alla förslag är mycket uppskattad, så tack på förhand allesammans! ^
submitted by HannahAurora to sweden [link] [comments]


2019.02.11 16:23 gazelleism Need help (grammar)!

Hallå! :) I have an exam tomorrow and in the first part of it I have to tell a short dialogue with my friend. And I wanted to ask if everything is good grammatically-vise. Here's the dialogue: — Ursäkta! Vad är klockan? — Det är… halv tolv. — Uff, jag trodde jag var för sent till jobbet! — När börjar du? — Jag börjar klockan tolv. — Å, var jobbar du? — Jag jobbar på sjukhuset. Jag är sjuksköterska. Och du? Arbetar du? — Nej, jag studerar på Schlesiska Universitetet. — Å, så kommer du inte från Sverige? — Jag kommer från Polen, men jag läser svenska och jag har en semester nu. — Svenska? Vad kul! Du talar svenska jättebra! Hur gammal är du? — Jag är tjugo år gammal. — Jag har en dotter som är tjugo. Har du en syskon kanske? — Nej, tyvärr. Jag är en samborn. Hur många barn har du? — Jag har två barn. Min dotter Frida har en bror som heter Fredrik. Han är tolv. — Är din dotter också studenten? — Nej, men hon jobbar med IT. Ursäkta mig, men jag måste gå nu. Trevligt att träffas… — Anna. — Trevligt att träffas, Anna. Jag heter Eva. Ha en trevlig dag! — Tack, detsamma! Hej då! — Hej då!
submitted by gazelleism to Svenska [link] [comments]


2018.03.18 13:16 grasthrowaway (Seriöst)Föräldrar kom på att jag röker gräs.

Hej, Är en kille på 20 år som bor hemma, pluggar heltid på högskola samtidigt som jag jobbar ungefär 40 timmar i månaden. Så jag tycker att jag sköter mitt liv helt okej. Men idag hittade mina föräldrar papper och en tändare i min jackficka och hade ett seriöst samtal med mig om hur beroendeframkallande gräs/hasch är. Att de har haft kompisar som har dött eftersom de började med gräs och sedan gick över till tyngre saker(vilket jag tycker är ett dåligt argument eftersom de flesta som röker gräs inte går över till andra saker). Morsan hotade också med att ringa polisen om jag någonsin är pårökt hemma. Jag röker inte speciellt ofta, kanske en till två gånger i månaden och aldrig när jag kan träffa på mina föräldrar.
Jag försökte då förklara för dem att gräs inte är beroendeframkallande på samma sätt som de tror men då sa dom att jag inte skulle gå emot forskningen som finns. Så jag lämnade den diskussionen.
Jag vet att det är olagligt och jag kommer sluta med det så länge jag bor hemma i alla fall. Anledningen till att jag inte har flyttat hemifrån än är för att jag sparar ihop pengar till kontantinsats för en bostadsrätt. Jag vet inte om jag bara inbillar mig detta men det senaste året tycker jag att mina farsa inte tycker om mig längre. Mina föräldrar är gifta sedan lång tid tillbaka men min pappa har inte varit speciellt närvarande i min uppväxt. Han jobbar väldigt mycket så jag ser honom ibland inte alls vissa veckodagar men oftast efter 19:00. Men på helgerna träffar jag honom betydligt mera men vi gör inte saker tillsammans. Detta har lett till att han i princip låter morsan göra allt som har med uppfostringen att göra av mina syskon och mig när jag var mindre.
De är också båda lagda åt det vänstra hållet på det politiska spektrumet vilket jag inte är. Allt detta har lett till att jag har svårt med att konversera eller göra saker tillsammans med min pappa och detta har verkligen varit svårt för mig. Jag trodde att ens farsa skulle vara som en bästa vän och lära mig saker om livet men så är inte fallet för mig. Jag har helt slutat prata politik med honom och det var inte någon jag ofta gjorde när det pågick heller. Jag frågade saker om t.ex han tyckte att statlig media var en bra sak etc.
Det jag söker är då lite hjälp av sweddit om hur ni tycker att jag ska lösa denna situationen. Detta hände för ungefär 30 minuter sedan så jag är fortfarande lite upprymd av händelsen. Tack
submitted by grasthrowaway to sweden [link] [comments]


2017.08.15 23:15 Ollesan En fråga om SVTs Håkan Bråkan julkalender

Hej,
Jag pratade med mina syskon nyligen, och vi började diskutera SVTs julkalendrar. Min syster kom ihåg en julkalender där det fanns olika koder gömda i avsnitten som man sedan kunde knappa in på SVTs hemsida för någon anledning. Koderna bestod av tre symboler (de enda symboler vi kommer ihåg var en stjärna och ety hjärta). Jag är 90% säker på att det var Håkan Bråkans julkalender. Finns det någon här som kommer ihåg? Jag har googlat runt men har inte hittar ett svar.
Tack och hej!
submitted by Ollesan to sweden [link] [comments]


2016.03.07 10:19 Pudoo Vad gör man på studenten?

Hej, jag ska ta studenten till sommaren. Jag flyttade från Holland hit när jag var 10, har inga äldre syskon, har aldrig varit på någon av mina äldre vänners student. Vad gör man? Min klass letar efter flak, letar efter ställe att ha champagnefrukost osv. Jag fattar ingenting, och har inte lust att vara med ändå för jag känner inte att jag har en sån bra relation till någon i min klass ändå.
Bor inte i staden där jag går i skolan och kommer flytta 6 timmar bort nån dag efter studenten ändå, så det är inte som att jag kommer ha kontakt med de i min klass.
Back on topic, vart åker man i flaket? Ser dagen samma ut för alla i landet eller är traditionerna olika? Kan någon berätta lite om dagen och hur den var för dom?
submitted by Pudoo to sweden [link] [comments]


2016.02.12 11:02 Frederna Mitt Rant

Här är mitt "final rant", min förklaring och mitt avsked till Sverige.
Ha överseende dock. Jag är inte van vid att skriva. Here we go.
I måndags så parkerade vi för första gången vår bil på garageuppfarten till vårt nya hus. Vi bar in det sista i ett hus överfullt med kartonger och möbler. Nu har vi börjat möblera vårt nya hus, hälsat på alla grannar, fixat med alla papper etc som hör till en sådan här stor omställning.
Min familj kom till Sverige när jag var liten. Jag kommer inte ihåg så mycket av vår tid i vårt gamla hemland (Kroatien). Mina tidigaste minnen är av mina föräldrar som turades om att gå iväg på kvällarna för att lära sig svenska. Mina ufon till syskon som inte missade en möjlighet att göra livet surt för mig. Fast på ett sätt som gjorde att jag kände mig beskyddad. Pappa körde taxi och mamma var städerska. Jag kommer ihåg vår lägenhet, lukterna av ny mat när mamma experimenterade, mina föräldrars skratt och jag kommer ihåg min skolgång. Min vänner. Några var schyssta… några inte. Som det brukar vara när det kommer en ny till klassen. Jag kommer ihåg hur nervöst det var, jag kommer ihåg kompisarna, viljan att passa in samt hur kul jag hade med mina vänner. Jag kommer ihåg hur jag kämpade med att lära mig svenska. Var inte helt… öh… motiverad i början.
Lång historia kort. Det gick bra för familjen. Pappa hittade till slut ett jobb som var en fortsättning på det han egentligen kunde. Samma sak för mamma. Jag och mina syskon gick i skolan och växte upp. Språket var inte så svårt nu så här i efterhand. Minnen av campingresor, när pappa lärde mig hur man sover själv i skogen, klättra i berg, mamma lärde mig matlagning, alla utflykter och all kärlek. Vi hade inte mycket men allt vad vi behövde.
Jag kommer ihåg min första kärlek. En svensk tjej som hette Maria som luktade viol och min mamma som hela tiden försökte få henne att äta upp sig. Som en - för min ålder - storväxt datornörd var det ett under att jag överhuvudtaget landade en tjej som henne.
Jag kommer ihåg tiden med vännerna i sommarparkerna i Malmö. Att gå igenom högstadiet och sedan gymnasietiden med all ångest och oro inför framtiden. Fler flickvänner, mindre fumlande och mer insikt om spelet mellan män och kvinnor.
Högskolan, tentorna, avhoppet, eget företag, konkursen, nytt eget företag, uppköpet, andra kärleken, följt av seperationen, första lägenheten, första bostadsrätten och till sist… den STORA kärleken. Träffade kvinnan i mitt liv som - utöver att hon är vacker och rolig - utmanade mig intellektuellt. Hon plockar smäller ned mig på jorden när jag blir för stöddig och hon lyfter upp mig när jag är svag.
Barn. Familj. Lycka. Hus. Jag kommer ihåg när jag klicheartat lyfte henne över trösklen till vårt hus. Jag kommer ihåg när vi fick för oss att vi inte kunde packa upp en enda sak förrän vi hade älskat i alla rum i vårt hus (det var egentligen ett ruckel, men det var vårt). Vi kämpade med bolån, hade våra skitår och här kom vårt första barn och förgyllde vår tillvaro.
Åren gick. Min sambo klättrade i karriären. Jag lyckades sälja mitt företag till en skön person som då blev min chef. Några år av ren lycka följde. Här kom till slut vår dotter till världen. En liten tjej med stora nyfikna ögon. Som tur är fick hon utseendet av sin mor.
Kan berätta hur mycket som helst egentligen. Men…
Något började hända i Sverige. Och det var inte lätt att prata om. De ENDA jag har kunnat prata med är de som har varit i samma situation som jag. Alla utländska vänner som jag gick i skola med har uttryckt samma sak nu när de är vuxna. Varför gör inte myndigheterna något åt invandringen? Typ “jävla svennar, varför säger de inte ifrån?!” Varför ställer Sverige inte KRAV på de som kommer? Varför är ett medborgarskap inte värt något? Vi har ALLA minnen av våra föräldrar som slet med sina jobb, slet med språket, peppade oss barn att gå till skolan, lära oss saker… BLI något. Mina svenska vänner är mer försiktiga med att uttrycka sig. Jag har lättare att försvara Sverige än mina svenska vänner. Förstår ni hur SJUKT det är för mig?! Och jag och mina vänner har ändå under livet ändå stött på rasistsvennar från mindre satellitorter. Vi förstår att dessa idioter inte representerade Sverige. Vi var arga på DEM och inte hela jävla svenska folket.
Mina föräldrar är fan vansinniga över vad som pågår i Sverige. De kämpade som galningar, de var tacksamma och de ville bli en del av Sverige samtidigt som vi - i hemmet - höll kvar de traditioner som vi tyckte om. Sverige möjliggjorde mig och mina syskon. Mina föräldrar fick se oss - i Sverige - bli högutbildade, få jobb och möjligheter som är få förunnat. Och sedan förändrades allting. Sverige började krackelera, förfalla och jag började oroa mig för framtiden. Såg mina så starka föräldrar bli äldre, orka lite mindre och sedan gick de i pension. Blev tvungna att flytta från huset eftersom de inte hade råd att bo kvar på de få slantar som låg i pensionskuvertet. Sedan blev pappa sjuk i cancer och när väntan på operationen (vården har helt fuckat ur) blev helt absurd… skramlande vi till operation utomlands nu i mars. De kommer hit till Polen efteråt. Förhoppningsvis. Om allt går bra. Jag ska då berätta om mina planer att flytta dem hit permanent.
Mina jobb har gjort att jag har rört mig i Malmö. ÖVERALLT i Malmö. Rika som fattiga områden. Och sakteligen började jag se en hel del som gjorde mig oroad. Installerade IT-system i delar av Malmö där vi fick ringa polisen för de inte gillade vår firmabil. Fick vår bil sönderslagen men “brott kunde inte styrkas” trots vittnesmål. Tror ni polisen åkte ut till oss för att kolla på bilen? Jo, tjena. Jag mötte en gammal skolkamrat som det inte gått så bra för… och blev överraskad över att hans fru hade slöja. “Det är enklast så… du förstår inte.” sa han till mig med sorg i blicken. Effekten av att inte ha råd att flytta till ett annat område. Tyvärr förstod jag inte honom. Jag har varit med om för mycket i mitt liv för att böja mig för några idioter i skägg.
Ständigt alla dessa små tecken på att något inte stod rätt till.
Sverige skiter ett stort stycke i dessa utsatta Malmöområden. DU läser inte om dem för ni hänger inte på samma ställe på nätet. De gör sig inte hörda för de läser inte media på det sätt som du och jag gör. De är fullt upptagna med vardagen. De försöker inte göra sig hörda för enligt dem “är det inte lönt för ingen bryr sig”. Istället är det diverse fjantar (typ Behrang fucking Miri - ett förstklassigt svin enligt mig) som “för deras talan” i egna “nobla syften” för att bygga sina egna karriärer. Åk ut till problemområden i Malmö och fråga de som bor där om dessa människor så kan ni få det bekräftat på två minuter. Det är två helt olika världar. De har helt andra prioriteringar än vad du och jag har. Det är inte fel… det är bara deras sätt att överleva. Samhället skiter fullständigt i dem och sådant får konsekvenser på sikt.
Så det var redan illa. Sedan började det på allvar hända saker.
I Malmö kom sedan EU-migranterna - som ockuperade mark och betedde sig som svin. De var överallt… noga fördelade de upp alla offentliga ytor mellan sig. Alla såg detta, alla visste egentligen men ingen reagerade. Malmös system krackelerade långsamt men säkert. Skäggiga vänstertomtar vurmade för EU-migranterna och tyckte att de skulle få en bit mark. Att det var Sveriges skyldighet etc. Vi som jobbar ska betala… för ANDRA länders medborgare?! Fuck no. Vänsteridioterna fick LÄNGE härja mer eller mindre oemotsagda i debatterna.
Jag såg tiggaren vid Netto bli hämtad av en fet jävel varje kväll. Innan hon hoppade in i bilen räknade han hennes stålar. Jag såg samma feta jävel köra bort svenska a-lagare vid ett flertal tillfällen. Det hela var uppenbart. Ändå gav naiva människor pengar varje dag. Det var tabu att säga något. Alla visste det som regeringens utredare (Varlfridsson?) kom fram till. Ge INTE pengar. Ska ni stötta så ge stålar till en av de organisationer arbetar i Rumänien. Medias äckeljournalister ifrågasatte fortfarande allting. Sluta ge pengar?! Nej, så omänskligt. Sinnessjukt. Och än idag så FORTSÄTTER svennarna att kasta guldtior i parasiternas muggar! WTF? Läser ni tidningar? Rör ni er ute? Förstår ni?
Sedan kom migrationsvågen. Jag har varit på de hem där man samlar flyktingfamiljer från Syrien. Inget bråk. Det är dessa flyktingar som alla svenskar TRODDE det handlade om i början.
Jag har även i kontakt med landsmän som arbetar på HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar. Det riktigt sjuka är - att dessa män vet exakt hur man ska uppföra sig - men det fattar inte kommunens personal. Alla berörda myndigheter daltar med dessa as istället för att sätta ned foten. De skrattar åt er. De vill ha stålar och lägenhet. Araber från dessa regioner är inget ni kommer att integrera. Ni kommer inte ha nytta av dessa idioter. Hela Europa skriker att dessa ekonomiska migranter, dessa våldtäktsbenägna jävla cilivisationshaverister ska ut från landet. Direkt. Vill inte deras länder ta dem emot så frys biståndet eller sätt dem på en flotte. Agera! Skriverier om att 80.000 ska ut. Herregud vad protester det blev från godhetslandet… detta TROTS att svensk polis inte ens klarar att kasta ut 3000 personer om ÅRET. Och nu - under 2016 - kommer antagligen den STORA vågen av migranter. Ni vet… de har telefoner och Internet… de är fullständigt medvetna om att Europa måste stänga sina gränser. Det innebär att de måste ta sig till Europa NU I ÅR om de ska ha en chans att hinna innan dörrarna stängs. 2016 kommer innebära FLER migranter till EU än 2015. Detta fullständigt uppenbara händelseförlopp ser övriga länder i Europa… utom Sverige.
Så vad läser man då i svensk media. Tja, det vet ni lika väl som jag. Idiotjournalister som spenderar spaltmeter över #inteerkvinna, genusperspektiv (skojar ni med mig? dessa araber har inte en susning - en kvinna är en fitta och en barnmaskin enligt dem) etc. Lycka till era jävla idioter. Er värld kommer snart att rasa ihop. Ni kommer bli tvungna att ta in militären innan 2016 är slut. Och medborgarna kommer vara i TOTAL CHOCK eftersom media hela tiden mörkar.
Än värre är just alla svenskar som trott på allting. Som springer omkring och älskar oss invandrare utan att göra skillnad på oss (det ÄR en jävla skillnad på oss invandrare). Dessa plåster springer runt i sina jävla alternativa kläder och är så självförverkligande goda att det fan lyser glorior över deras skallar. Jag känner för att slå varje flanellfjant med surdegsosande skägg på käften varje gång jag ser dem. Jag spottar på er.
Jag känner några invandrare som bedriver verksamhet runt Möllevångstorget i Malmö. Vissa av dem tillhör de araber som faktiskt arbetar jävligt hårt. De HATAR dessa vurmande svennar som flyttat dit för att det är så trendigt. En god vän till mig (från Irak) sa att han fullständigt avskyr hur de mer eller mindre “klappar oss på huvudet” och tycker att vi är så fantastiska. Fan, fatta mannen… de prutar inte ens på torget… de betalar EXTRA! Vem fan tror de att de är? Vem fan tror de VI är?
I mitt jobb såg jag allt bra med Malmö… men också allt dåligt. Efterhand hörde jag mer och mer från kommunanställda (där vi installerade div. system). På Socialförvaltningen. Folk grät. Vi hörde allt där vi stod och jobbade, De hade ingen kontroll. Ingen verkade vågade rapportera uppåt av rädsla av den där jävla rasiststämpeln. De VET. Alla VET. Men alla - för att gynna sig själva - är med i godhetsracet. Ni vet… “om bara alla förstår hur god JAG är” så innebär det ett steg upp. Speciellt dessa krypande slemmon till kommunanställda som varje dag ser verkligheten men som rapporterar osanningar uppåt. I rädsla för att inte få någon stämpel om obekväm, rasist eller liknande bullshit.
Skolorna i Malmö rasar i resultat. Statistiken talar sitt tydliga språk. Effekterna från migrationsvågen kommer vara brutala eftersom staten lade över ansvaret över alla migranter på kommunerna. Nu läste jag i måndags dessutom ett förslag från Matilda Brinck-Larsen att svenska barns fritidsgårdar etc ska öppnas upp så att integrationen ska gå bättre. Alltså… nu ska våra barn användas som ett verktyg i integrationsarbetet. Hon talar om mina barn som “gemensamma”? Våra barn är våra barn och tillhör INTE det här sjuka samhället.
Vardagsvåldet. Jag kan ta hand om mig själv. Tack vare en väns pappa, fick jag tidigt lära mig boxas. Jag är stor och har ingripit vid ett flertal gånger. Har markerat bland unga nästan varje vecka när jag varit ute. Ibland är det rätt grova grejor. Men när jag kommer hem till min son… min dotter … och min sambo… så vill jag inte att de ska lära behöva ta hand om sig själva i en våldssituation. Jag fixar inte oron… jag fixar inte det faktum att om något hade hänt någon av dem som hade jag dödat svinen och stolt tagit mitt straff. Gud nåde den som kommit i min väg.
MINA barn ska njuta av livet. Upptäcka saker. Kunna cykla hem på kvällen. Och jag upptäckte att JAG inte klarar av oron och mina egna mörka orostankar. Jag vill inte behöva… och kan inte… vara överallt. Så en dag sa jag till min sambo att vi måste prata om min oro. Underbar som hon är så förstod hon. Sa vad hon behövde ha uppfyllt för att vi skulle flytta. Så vi planerade resor lite varstans. Hon föll till slut pladask för Gdansk, Polen. Sedan gick allt fort. En resa till dit, hittade mark, diverse tillstånd etc. senare så var papperna klara för att bygga vårt nya hem. Detta har alltså tagit nästan två år.
Nu har jag alltså tagit min familj med mig till ett annat land. Jag har flytt ännu en gång. Som mina föräldrar en gång gjort. Jag har fått en helt ny respekt för mina föräldrar - för det är ett jävligt jobbigt beslut att flytta. Vi gör det för våra barns skull. För att jag - som förälder - ska kunna sova slappt på verandan till vindens sus utan att behöva oroa mig för att de ska komma hem hela och rena. Att min sambo ska kunna ha en kväll ute utan att jag ska behöva vänta på att höra nycklarna i låset för att kunna somna.
Två nätter har jag spenderat i vårt nya hus. Sonen jublade över sitt nya rum, dottern sprang rundor med sin nalle och hoppade över flyttlådorna, sambon svor över att vi gjort av med listan var allting är. Området är fantastiskt, grannarna är underbara och det verkar som om anledningen till vår flytt både roar och oroar dem.
Jag? Lugn. Glad över att vara här. Känner att jag äntligen kan andas. Är inte med i skiten längre. Jag är inte med och BETALAR längre. Ingen oro för att någon ska kalla mig för rasist, haverist eller allt annat. Min sambo behöver inte oroa sig för att hennes chef ska komma på att hennes man minsann rör sig på demonstrationer mot regeringen. Här kan jag vara öppen och svenska myndigheter, svensk media och svenska tjänstemän kan inte göra mig något mer. Här är bra. Ypperlig engelsk-/polsktalande skola. Bra närmiljö. Tryggt. Roligt.
Men jag är ändå sorgsen. Jag älskar Sverige. Det Sverige jag växte upp i… jag tycker om det landet väldigt mycket.
Jag känner - och detta är ingen underdrift - ett stort hat mot de ansvariga. Att ge bort Sveriges välfärd till vad? Otacksamma ekonomiska flyktingar? Till brottslingar? Folk som har “flytt” genom hur många säkra länder som helst för att parasitera på vårt system. Som tjatar om sin jävla primitiva grottreligion? Som ger sig på våra värderingar. På de svagare i samhället, våra barn och kvinnor. Och vad ska Sverige säga till alla de RIKTIGA flyktingar som nu får ta all skit för vad ekonomiska migranter ställer till med? Hur ser man en riktig flyktingfamilj i ögonen när de hamnar på en skitskola i ett utanförskapsområde där lärarna är rädda och våldet härskar? Hur förklarar man för dem att de är dömda till en annan form av misär?
Jag är skyldig Sverige en hel del. Men jag ser ingen väg att återgälda allt vad Sverige har gjort för mig. Ingen lyssnar på oss kritiker. Ingen respektabel tidning skriver om - förstår - folks oro utan att tillskriva oss obehagliga egenskaper. Främlingsfientliga, brunskjortor, ointelligenta, outbildade etc. Vad ska JAG göra?! Jag har EN fucking förtvivlad röst att lägga i ett val 2018. Det känns så långt bort. Jag tror inte Sverige klarar sig till dess utan att samhället tar sådan skada att det kommer ta generationer att reparera.
Jag tittar på alla flyttlådor här. Och jag, två meter lång och enligt mig själv en tuff jävel, sitter med en tår i ögat för alla mina vänner och deras barn, Sveriges pensionärer, tonåringar… ja - alla - som inte kan göra som vi har gjort. Det känns som om jag sviker alla. Samtidigt är jag lättad. För MIN familj är safe (inte bara fysiskt, utan skolmässigt, vård, pension etc).
Fy fan för de som gjort att jag känner så här just nu.
Fy fan för media som underlåtit att granska makten. Som suttit i knäet på politikerna. Ni kommer aldrig få tillbaks medborgarnas förtroende.
Fy fan för politikerna som har drivits av sina ideologier istället för folkets väl och ve. Ert FÖRSTA ansvar är medborgarna och landet. Ni prioriterat andra länders medborgare. Ni borde fan hängas.
Fy fan för alla ni som har sett… som har vetat… som har förstått… men som låtit er tystnad vinna. Eller hejjat på skiten i jakt på egen vinning. Förrädare är vad ni är.
FÖRSTÅ vad som händer… res er. Gör något. Jag är hemma på mindre än sex timmar om ni behöver min - om än lilla, kanske patetiska men helhjärtade - hjälp. Alternativet till aktion är att Sverige tvingas bli något helt annat och det är en förolämpning mot MINA föräldras kamp men det är framförallt ett OERHÖRT SVEK MOT ALLA de svenska generationer som byggde upp landet som gjorde det möjligt för mig och mina syskon att BLI något. Och kom inte med dravlet om att jag ska vara tacksam och erbjuda andra människor samma sak som jag fått. Det. Är. Inte. Samma. Sak. Vi har jobbat, talat språket, ALDRIG gjort brott, ALDRIG kränkt en kvinna och ALDRIG krävt något.
Jag är för evigt tacksam för allt som Sverige - och dess medborgare - har gjort möjligt för mig och min familj. Jag skiter i dessa vurmande människor som - till mitt ansikte - en gång självförintande för hela Sveriges räkning sa till mig att jag behöver inte vara tacksam. Att det är min mänskliga rättighet. Vilken jävla idiot. Jag är tacksam. Punkt. Gillar inte någon det så kan de fara åt helvete.
Ledsen om det är slarvigt skrivet, har druckit för mycket whisky och jag är för trött i hjärtat. Bara kände för att banka ned mina tankar och dela med mig. Jag avslutar med detta:
Är det någon som frågade er om hur Sverige skulle utvecklas? Känner ni att ni fick som ni ville? Är det inte konstigt att det inte fanns pengar till något INNAN migrantvågen kom till Sverige?
Ni som inte kan, inte vill eller har möjlighet att göra som jag. Res er upp. Hitta andra som tycker som ni. Ta kontroll över era liv och er tillvaro. Ingen annan kommer göra det åt er.
Sloga jači nesklad tlači.
/Darko twitter.com/daccraft
PS. Någonstans inom mig hoppas jag att jag har helt fel om allting. Att mina vänner ska mobba mig i framtiden över min fjantiga oro. Att de ska slänga foliehattar på mig varje gång vi träffas för minnet av “Darkos onödiga oro 2015/2016”. Jag hoppas verkligen att det blir så. Jag ska ha foliehatten på mig vid varje tillfälle så alla kan skratta åt mig. Det skulle vara skönt. Jag skulle glatt skratta med dem.
Källa
submitted by Frederna to sweden [link] [comments]


2015.12.09 22:56 kastivag12345 Partners förälder riskerar att bli hemlös. Hjälp sökes

Hej, använder ett throwaway konto. Drar det hela lite kort:
Min partners (pojk/flickvän) förälder har varit sjukskriven ett tag från sitt arbete på grund av psykiska problem. Nu har tydligen föräldern gjort slut med sin sambo och hävdar att hen kommer vara hemlös inom kort. När min partner pratat med sin förälder berättar hen för föräldern om alla olika instanser som finns som föräldern skulle kunna kontakta men föräldern agerar som att allt är kört och vägrar att göra någonting. När min partner senare försöker ringa föräldern igen så är det inget svar alt. att telefonen är avstängd. Samma sak när min partner ringer till sitt syskon som fortfarande bor hos föräldern.
Varken jag eller min partner har någon aning om vad mer vi kan göra för att hjälpa föräldern i dens situation. Vi har nämnt alla åtgärder och instanser som vi kan komma på men tycks tala till döva öron. Det är dessutom omöjligt att avgöra ifall föräldern överdriver situationen eller om det verkligen är så illa som den hävdar.
Snälla Sweddit, hjälp oss. Vi vet inte vad vi ska göra.
TL:DR: Partners förälder är i ekonomisk knipa efter en tids sjukskrivning, hävdar att hen riskerar att bli hemlös inom kort. (Har ett barn boendes med sig just nu)
submitted by kastivag12345 to sweden [link] [comments]


2015.09.21 23:31 TheNether Några på Sweddit som buggar?

Tja! Kille på 23 år här.
Jag har fått en inbjudan om att dansa bugg, vad är det man behöver veta som ny till dans?
Jag förväntar mig också att vara en av dom yngre i gruppen, förutom mina syskon som är under 18.
Och en sak till, jag sa att jag bara skulle vara med om jag fick både "föra" och bli "förd" i dansen. Hur okej är personer med det? Jag är lite rädd för att dom äldre inte kommer vara lika öppensinnade om det.
Tack på förhand!
submitted by TheNether to sweden [link] [comments]


2015.08.12 09:12 sesamfan Jag är trött på att vara tolerant.

Jag känner mig chockad. När jag kom ner till frukostbordet idag så uttryckte jag ilska över att vi inte kommer utvisa mördarna till Eritrea där de hör hemma. Min farsa, min egen jävla farsa började snacka om att vi inte vet hela historien och att det är fullt möjligt att norrlänningarna var nazister som attackerade invandrarna som agerade i nödvärn. "Ja menar, de var ifrån Norrlands inland"
Jag känner att hela min bild av honom raseras. Jag älskar honom till döden, men jag blir förtvivlad och mörkrädd när jag hör mina egna familjemedlemmar försöka bortförklara hela grejen och undvika det faktum att mördarna är invandrare.
För helvete!!! Jag har gått ifrån att vara en superliberal MUF-medlem till en Sverigedemokrat på fyra år. Jag trodde inte att det skulle hända men nu är det fan så. Jag är absolut inte nazist, folkmord och jingoism tar jag avstånd ifrån. Det har dock gått för långt. Nu har dagen kommit då svenskar blir mördade av utlänningar på VÅRAN mark och människor försöker på fullaste allvar ställa sig på mördarnas sida.
Jag är trött på att vara tolerant. Jag är trött på att le och humma med när mina föräldrasyskon pratar om invandring som en vinstaffär och "precis vad Sverige behöver". Jag är trött på "mobila eu-medborgare". Jag är trött på Islam. Jag är trött på kaosblattar. Jag är trött på det faktum att jag förväntas älska mångkultur vara för att jag vuxit upp i en intellektuell medelklassfamilj.
Grattis Sverige, jag antar jag har blivit dödsknarkarnazist till slut. Mina tankar går till offrens anhöriga. Nu hoppas jag att avskummen får sitta ut sina dagar i ett Eritrianskt skitfängelse. Det är dags att något radikalt händer i det här landet.
submitted by sesamfan to sweden [link] [comments]


2015.07.19 19:43 sven_26_hk 15 åring här som undrar hur jag bör spara mina sommarjobspengar?

Hejsan, har förra sommaren + denna sommar jobbat, fick förra året in 20 tusen och kommer denna sommaren dra in 30 till.
Jag har en fader som är lite insatt och han sköter familjes/syskones fonder etc men jag undrar vad som är bäst att förvalta mina pengar på? Min fader är inte den som tyvärr gillar att diskutera vissa saker och gillar att göra de mer på sitt sätt så jag frågar er.
Jag hade tänkt att spara 100% av alla pengarna till det är dags att hyra lägenhet/framtida stora utkomster så vilket vore det bästa sättet för att göra det? Vet inte riktigt skillnaden mellan aktiefonder etc, och vad exakt innebär det att vi har minus-ränta just nu, hur påverkar det mig/samhället
Har även hört att det är viktigt att spara pengar för pensionen tidigt, hur mycket bör jag börja lägga undan för det när jag fyller 18 och får "hålla" i allting själv?
Planerar även på att forsätta sommarjobba och jag kommer i kommande 3-4 år iallafall få in minst 25tusen/sommar så år får år vad bör jag göra? Känner mig redigt vilse!
Tack på förhand
submitted by sven_26_hk to PrivatEkonomi [link] [comments]


2015.05.25 18:13 Kastivagkonto1234 [Seriös] Någon som behöver någon att lyssna

Hej, jag vill bara ventilera om mig o min familj. Jag är en tonåring som snart fyller 18 och snart går ut tvåan här i Stockholm.
Vi börjar med mig, jag är det äldsta barnet i min familj samt är jag kille, jag älskar datorer och tänker mig arbeta inom datorer inom framtiden samt så är jag idrottare då jag har kört Amerikansk fotboll och tyngdlyftning i två år nu, båda mina föräldrar är från Marocko och de flyttade hit tidigt under 90-talet och bosatte sig här i Stockholm, som sagt så är jag deras förstfödde barn.
Mina föräldrar har jobbat hårt för allting i deras liv samt så växte de upp i fattigdom, men jag var född här i Sverige och samt är jag uppväxt här, då jag har varit i Marocko ett par gånger så har jag aldrig känt mig hemma där.
Jag kan erkänna att min uppväxt har varit hård jämfört med andra människor i mitt liv, slagen under min ungdom av mina föräldrar, extremt mobbad under grundskolan, sexuellt antastad(inte av mina föräldrar) och nästan alltid utesluten av människor. Det sattes extremt mycket press på mig(fortfarande) eftersom jag var deras första barn i Europa, de har väldigt höga förväntningar på mig och jag är extremt osäker på att jag kan uppfylla de förväntningarna.
Jag har haft problem med mitt skolarbete på sistone speciellt Matte där jag aldrig har presterat bra och jag har alltid varit livrädd om att verkligen berätta för mina föräldrar om hur det går ibland i skolan och det slutar alltid med att jag blir slagen eller har något som är mitt utslängt ur huset. Jag berättade för min Mamma om hur det gick på Nationella provet inom matte och hon flög loss på mig och skrek över hela huset.
Tillslut idag så hände något och det var stort, min Mamma bad mig att logga in på mitt Bank konto (var tvungen att fixa ett bankkort nu med nya nummer) och hon behövde det för att ta emot pengar från sin chef då hennes kort är borttappad, jag förklarade att mitt nya kort inte funkade för att jag behövde få ett brev från banken som jag måste skriva på så att det ska funka(lång historia) samt så har jag försökt logga in 5 gånger innan, men hon lyssnade inte och tvingade mig att logga in ändå, jag blev väldigt frustrerad och visade en irriterad attityd.
Jag loggade in och det funkade inte och jag sa till henne "Jag sa ju att det inte skulle funka, varför litar du inte på mig bara?". Då blev det lös bara och hon säger att jag aldrig respekterar henne och att hon krigar dag och natt för hela familjen och att min pappa går runt i slitna kläder för att kunna göra mig och mina syskon glada(Jag uppskattar detta som fan). Hon började gråta och skrika på mig och säger saker som "DU HJÄLPER MIG ALDRIG NÄR DET GÄLLER NÅGOT" Detta gjorde mig bara besviken för att jag ställer nästan alltid upp för att hjälpa båda mina föräldrar dock kommer jag nästan aldrig ha en positiv attityd om det, jag blir kallad "Bortskämd" då de förväntar mig att jag ska veta hur de levde under sin ungdom och jag försöker förstå mig på det men det är bara så att jag inte kan, jag är född och uppväxt här i Sverige det här är det enda jag vet, jag kan inte realistiskt sett leva in mig i en sån position utan att ha varit där själv förklarade jag och då så min mamma till mig "Att du kom ut från mig ångrar jag helt och hållet" "Varför gav gud till mig djävulens barn" och då kunde jag inte sitta still längre och jag gick upp till mitt rum och bara började gråta som aldrig förr, jag spenderade 4 timmar under min säng då jag bara grät och tänkte på självmord och försökte mig på det också(jag mår bra nu).
Jag är ledsen om allt ser rörigt ut i denna post fast jag är fortfarande i chock då jag har förlorat en bit blod(inget jätte seriöst) men om ni har frågor snälla skriv till mig! Det skulle betyda en bra mängd och jag har inget problem att cleara upp några frågor som ni har för att jag vet att det inte var helt rätt skrivet.
Edit: Jag förstår inte varför jag blir då utsatt för sån här stor mängd tryck helt ärligt så slits jag sönder utav detta jag är 17 och inget får mig att känna som den åldern just nu, mina föräldrar påminner mig att jag måste ta hand om dem när de blir äldre vilket går utan att fråga men det känns som att det är allt de är efter och att min mamma försöker tvinga mig plugga i högskola, när jag sa till henne att jag är osäker om jag vill plugga vidare(går yrkes) så blev jag utskälld.
Fuck den här pressen.
submitted by Kastivagkonto1234 to sweden [link] [comments]


2014.12.29 12:04 Robotfan2009 Tågresan från helvetet.

Allt började en kall och solig december morgon. Jag, robotfan2009, skulle ta fem över elva tåget till andra sidan landet, för att närvara på en familjeangelägenhet. Kliver på tåget 10:45,då hör jag hur konduktören på trevlig småländska välkomnar oss ombord, informerar oss om att det kommer vara fullbokat hela resan och ber oss att hålla gångar och säten fria från bagage.
Strax därefter kliver en söt tjej i trettio årsåldern ombord och frågar i vilken vagn hon hamnat.
-vagn två, svarar jag artigt.
-så bra då svarar hon glatt, och går därifrån.
Strax efter återkommer hon med sitt entourage, två ungar i fyra-fem årsåldern. Och en packning som hade gjort Phileas Fogg grön av avund
Det är först då jag inser vilket helvete jag har hamnat i. Fyrasätet somjag uunder de kommande fyra timmarna skulle kalla mitt hem skulle delas meddessa iindivider. Direkt börjar det gapar om ipads hit och ipads dit. Tjejen tar fram familjeklenoden och ger den till första grabben. Då ska det genast börja gapar om att Marcus minnsann fick börja spela förra gången de åkte tåg. Mamman instruera att de får spela 30 minuter var. Lugnt och stilla i 20 minuter, då har Johannes tröttnat på att sitta och titta på när hans bror spelar och tar saken i egna händer. Detta resulterar i att Marcus får 10 minuters extra speltid. Surt för Johannes, men rättvist kan jag tycka.
Tre rader längre ner hörs en ljuv liten flickröst, även denna tjatandes om iPad. Det visar sig att den flicka likt Marcus har ett syskon som också är otålig. Det hörs ett skrikande gråt från sagda rad. Ett skrik som kan liknas med det som Ronja ger ifrån sig när hon fastnar med foten i rumpnissarnas hem.
Den enda som får mig att känna mig någorlunda säker i min omgivning är mannen som har stått och tittar ut genom bakdörren av tåget sedan vi lämnade Göteborg.
submitted by Robotfan2009 to swedishproblems [link] [comments]


2014.11.24 04:42 Roffeman Efter 32 år i USA: Vad kommer att förvåna mig mest om jag kommer tillbaka till Sverige idag?

Första posten på Reddit så den måste ju givetvis vara i Sweddit!
Jag var tjugo år när jag 1982 flyttade till USA och jag har inte varit hemma på minst tjugo år.
Jag håller lite kontakt via nyheter, SVT och syskon hemma men jag tror inte dom ser vad jag skulle se.
Några observationer:
Jag vet t.ex. att ni inte längre har en snäll gumma som sitter på posten och säljer enkronors frimärken ;-)
Jag har märkt en hemst amerikanisering i det svenska språket.
Jag är väldigt förvånad och ledsen att see alla dessa uplopp och våld mot medmänniskor. Jag är också förvånad hur "normalt" polis och brandkåren tar sånt. "Jaha, det var ju bara två bilar som brann i natt så det var en lugn natt" Näman, va fan...som Johan Falk säger!
Vad kommer att förvåna mig mest när jag kommer till mitt kära fosterland?
Vad är det värsta och vad kommer jag att vara stolt över?
EDIT: OK folk, nu måste jag säga att jag är väldigt generad! Jag trodde att jag skulle få en email när någon postade ett svar! Allt jag såg min post försvinna i etern och jag trodde ingen svarade. Trots min frånvara ser det ut som ni hade en trevligt diskussion och efter att ha läst igenom alla svar har lärt mig en hel del. Jack tackar och bugar. Planerar en resa till Sverige i sommar, jag ser fram emot att vara informerad. Ha det!
submitted by Roffeman to sweden [link] [comments]


2014.01.17 03:30 IDemandEuphoria Några frågar från en svensk medborgare som växte upp i USA, men funderar på att flytta till Malmö

Hej! Min situation är lite komplicerat och annorlunda än vad jag kan hitta information om, och jag hoppas att någon kan kanske hjälpa till!
Jag var född i Sverige, men min familj flyttade till USA när jag var 2 år. Jag växte upp i USA, men talade bara svenska hemma med mina föräldrar och syskon. Vi åkte tillbaks till Sverige nästan varje sommar, men jag har aldrig bot där mer än tre månader och jag har aldrig lärt mig hur man skriver och läser svenska på ett mer formellt set (det jag vet lärde jag själv från att läsa Bamse och Steig Larsson...). Mina föräldrar har båda flyttat tillbaka till Sverige nu (min pappa till Uppsala, min mamma till Malmö), fast mina syskon och jag stannade kvar i USA. Jag vet att jag har ett amerikansk accent när jag talar svenska, och att det är mycket som jag inte vet eller förstår (till exempel, jag vet inga ord som mina föräldrar inte pratade om. Jag träffade några svenska tjejer som pratade om hur dom hade sett en ödla den dagen, och jag hade ingen aning vad det betydde tills jag kollade senare).
Nu börjar jag fundera på att flytta till Malmö med min mamma och jobba där. Jag har fortfarande svensk medborgarskap (jag fick amerikansk medborgarskap också för några år sen), men jag har aldrig jobbat eller pluggat i Sverige. Mitt CV är ganska okej, jag har jobbat flera jobb i Customer Service, men jag undrar hur svårt det skulle vara för mig att hitta ett Engelsk talande jobb i ett stad som Malmö (eller även Köpenhamn). Jag skulle känna mig osäker i ett jobb intervju om jag fick göra det bara på svenska...
Och vad skulle jag mer behöva göra när jag kommer fram till Sverige? Jag vet att jag måste skriva in mig och min mamma kan hjälpa mig med det, men jag vet inte vad mer som behövs?
Andra grejen är min amerikansk pojkvän vill nog komma med mig. Han kan bara Engelska, och han är en fotograf. I det information jag har läst om hur man flyttar till Sverige som en Amerikan, så finns det inget om vad man måste göra om man flyttar med en Svensk medborgare och redan har ett adress att flytta in till. Han kan komma med på ett sambo visa, eller hur? Hur svårt skulle det vara för honom att få det, och måste han göra det innan han kommer fram eller kan vi ta det när vi har flyttat in med min mamma? (Vi skulle eventuellt flytta ut, men det är alltid bra att ha ett ställe där vi kan komma till på början.)
Vi är både 26, om det ändrar något eller hjälper.
Om ni skulle kunna svara på både engelska och svenska, så jag kan lättare förstå... Tack! Och om jag skrev fel någonstans här, snälla säg till. Det enda sättet jag kan förbättra min svenska är om jag vet vad jag har gjort fel.
Tack tack!!
submitted by IDemandEuphoria to TillSverige [link] [comments]